Igloo, rondavel, kupolhydda eller kåta – kärt barn har många namn och detta är inget undantag för hyddor.

Den traditionella kåtan

I Sverige har samer länge använt sig av bebyggelser, som kallats kåtor, med olika funktioner. Själva benämningen kåta är till och med ett samlingsbegrepp för flera byggnader. De vanligast förekommande konstruktionerna är bågstångskåtan och klykstångskåtan. Därtill finns bland annat mångkantskåtan och åskåtan.

Bågstångskåtan

Denna kåta består av bågstänger som i sin tur är utformade av naturligt böjda trädstammar, oftast björk. Det är själva storleken på bågstängerna som avgör hur stor en kåta blir. Vanligast är att man har två par bågstänger, men ibland kan det variera och du kan även hitta kåtor som har tre eller fyra par.

Klykstångskåtan

Grunden består av tre till fyra klykstänger som binds ihop uppe vid toppen, medan tunnare stänger ligger vid stommen.

Mångkantskåtan

Timmer är basmaterialet för mångkantskåtan. Ibland har man använt sig av vanliga brädor i stället för timmer. Utöver skogssamerna så har denna typ av kåta även varit vanligt förekommande hos både finska och ryska samer.

Olika användningsområden och typiska kännetecken

När det kommer till flyttbara kåtor har dessa täckts med allt från skinn och filt till vadmal, som gör det lätt att flytta från en plats till en annan. Valet av material för stationära kåtor har främst varit bark, näver eller torv.

Det är speciellt tillgången till material som påverkar kåtornas utseende. I utbredda skogsområden där granstammar har dominerat har samerna använt sig av detta material för att bygga kåtstänger. I fjällområdet har man däremot haft mer användning av fjällbjörk för att bygga sina kåtor.

Något som de flesta kåtor däremot har gemensamt är eldstaden. Den läggs i mitten av kåtan, stensatt, och mitt uppe i taket har man lämnat en öppning för röken. I början av 1900-talet var det till och med vanligt att använda sig av en kamin eller järnspis i stället för en eldstad.

Annat än bara boende

Djur som hundar, kor och getter fick även bo i kåtor. Förvaringsutrymmen fanns också för ägodelar, medan en annan kåta kunde fungera som utrymme för förvaring och torkning av kött och fisk. Vid dödsfall lämnade man kvarlevorna i kåtan och övergav därefter boendet. En påle eller något annat liknande lämnades vid dörren för att andra människor skulle förstå vad som hänt och därmed lämna viloplatsen ifred.

Hyddor i grannlandet

I Lofoten, en ögrupp i nordvästra delen av Norge, har de länge haft hyddor som kallas för rorbu – en kombination av fiskestuga och hydda. Denna typ av hydda har byggts ända sedan 1100-talet när Kung Øystein gav order om att de skulle byggas hyddor längs med Lofotens kustlinje. Syftet var att ge boende till fiskare som kom från andra delar av landet. Innan dess var de tvungna att sova i båtarna.

Konstruktion

Under flera århundranden byggde man rorbu-hyddor vid stranden på pålar som låg i vattnet. Själva boendet bestod av en sovdel och pentry samt ett förvaringsutrymme. Runt 30 000 fiskare bodde och jobbade i rorbuer under 1930-talet som var en storhetstid vad gällde fiskande.